Om jag kunde berätta hur det var när jag gick på gymnastik när jag var 10-11 år gammal och lärarinnan sade att ”bara ni som är tillräckligt duktiga kan vara med och tävla på X” (nästa stora gymnastiktävling), och i nästa andetag tillade ”Du kan tyvärr inte vara med Anna…”, då skulle jag beskriva hur det liksom blev ett stort hål inne i min mage, hur jag plötsligt blev väldigt tom och liksom intetsägande, som om jag inte riktigt fanns. Jag skulle ha berättat att jag gick ner till omklädningsrummets toalett, en trappa ner, för att komma från skammen en ögonblick. Hur jag bara satt där, med mitt hål i magen och kände tomheten sprida sig ut i hela kroppen. Att jag ville gråta, men kunde inte. Jag minns att hålet så småningom svartnade och fylldes med intensiva hatkänslor. Mot gymnastikledaren. En mycket effektiv, alltid lika solbränd och käck dam, som även råkade vara mamma till en av mina mest ruskiga klasskamrater. Hon var dessutom ledare för en friskis och svettis-liknande gymnastikklubb i stan som jag inte längre minns namnet på.
En del av mig tyckte att hon gjorde helt rätt. Jag var klumpig och inte lika bra på att stå på händer eller att göra flickflack som de andra tjejerna. Och skulle vi tävla skulle chanserna definitivt bli mycket godare om jag uteslöts. En annan del av mig stekte den redan solbrända lärarinnan över öppen eld. Brännan förvandlades sakta från ljusbrun, till mörkbrun och så till kolsvart. Hon uppgav ett högt vrål då kroppen trillade sönder i stora kolbitar. Till slut återstod bara en hög med stoft som låg utspridd på marken… Detaljerna var långt mer detaljerade än så, men detta räcker för att ge er en bild av mitt känsloläge. En kluvenhet, som bestått ända sedan dess. En del som instämmer i kritiken ”Du duger inte, du är den enda som inte duger härinne och det är pinsamt, varför är du ens här och försöker vara med.” En del försvarar ”vadå, alla ska väl få lov att vara med, hon är en taskig kärring som njuter av att bli bäst, och visa sig för andra, jag har rätt att vara med, och vara som jag är, hon är en mobbare…”
Den här klyvningen skapar ett lite udda beteende har jag märkt. Först ett kaxigt mod ”jag vågar vad som helst” och slänger mig gärna ut i det okända, tar risker och njuter av spänningen. Sedan en inre kritik ”vad håller du på med, gör inte bort dig nu igen?! Hur kan du tro att den och den kan gilla dig…! Osv” Och så kommer den modiga tillbaks: Håll käft inre kritiker! Blablabla…ha! Vi lever bara ebn gång, basta ya! Nu tar vi oss några danssteg du och jag…oh le´! Ja tänk om hon hade vetat det, gymnastiklärarinnan, vad hon gav upphov till den där dagen. Om hon hade vetat det: hade hon gjort annorlunda då? Nej antagligen inte. Eller vad vet jag, kanske hade hon själv två röster unom sig som slogs med varandra. En röst som sade ”G. du duger som du är!, kidsen behöver inte va perfekta, låt dem bara ha kul och få dem, allihop alltså, att tro på sig själva! Och en annan röst som överröstade den andra samtidigt: ”De måste bli bättre än såhär, hur skulle det se ut i andras ögon, du som är känd för ovanligt goda prestationer. Ta bort den där klumpiga och pusha dem andra ordentligt så kanske du kan våga visa dig för folk. Nu när jag tänker på det så var det ju säkert så. jag kan t o m känna viss, inte mycket men dock, medkänsla med den där G. Kanske kom det en dag då hennes konstant perfekta solbränna förvandlades till russinhud och den där hurtiga flåsattityden inte längre skapade beundran, utan mest trötthet, hos hennes publik? Ja om jag kunde berätta…